Det är uppenbart att problem med datadelning ger en sämre och mer resurskrävande sjukvård i Sverige. Det krävs ett helhetsgrepp för att lösa problemen, annars riskerar en nudelsoppa av speciallösningar att förvärra problemen. Till att börja med, behöver vi ta reda på vilka problem som finns i grunden, skriver Stefan Markovski, Skandinavienchef på InterSystems.
Om du har haft ett ärende hos sjukvården som inbegripit flera vårdaktörer har du säkert undrat varför du måste tillhandahålla samma information flera gånger. Om du arbetar inom sjukvården har du säkert svurit över att det tar tid att få tag på information. Borde inte informationen ha registrerats första gången en patient lämnade den? Man kan tycka att all väsentlig information borde finnas i patientjournaler som är tillgängliga för alla relevanta vårdaktörer.
Att datadelning mellan vårdaktörer i Sverige inte fungerar så bra har varit känt sedan länge. Men hur ser problembilden närmare ut i praktiken? InterSystems har genomfört en undersökning som tar upp upplevelse av datadelning i sjukvården. Bland deltagarna i undersökningen finns läkare, sjuksköterskor, chefer och it-ansvariga inom svensk sjukvård. Det är tydligt att det finns ett stort missnöje med datadelning.
58 procent av läkarna och sjuksköterskorna i undersökningen anser att delning av patientinformation mellan sjukvårdsenheter fungerar ganska eller mycket dåligt. Bara fem procent tycker att den fungerar utmärkt. 56 procent av läkarna och 40 procent av sjuksköterskorna har upplevt situationer relaterade till delning av patientinformation som äventyrat patientsäkerheten. Det är så klart väldigt allvarligt.
Det kan också noteras att minst en fjärdedel av dagen för de flesta går åt till att mata in och hämta ut data. Vi kan med anta att stor del av den tiden beror på brister i datadelning.
Kortsiktiga lösningar
Det finns, minst, två stora hinder i arbetet med att förbättra datadelning i sjukvården. För det första finns det inte så mycket detaljerad information om problemen med datadelning. För datadelning mellan aktörer i olika delar av vårdkedjan (vårdcentral, ambulans, akutmottagning, olika avdelningar, och så vidare), samt mellan aktörer på samma nivå av specialisering (till exempel mellan en ryggklinik och en fotklinik).
Det här innebär en risk för att det skapas lösningar som kanske löser specifika problem på kort sikt, men inte bidrar till bättre datadelning i sjukvården generellt. Och i värsta fall kanske kortsiktiga lösningar förvärrar problemen, eftersom de innebär ännu fler specialiserade lösningar som blir svåra att integrera med varandra.
Det går kort sagt inte att lösa problemen med datadelning i sjukvården utan att veta vilka problemen är och var de finns.
För det andra, vilket visas i vår undersökning, så upplevs lagar och regler som det största hindret för effektiv datadelning. Vårdaktörer får helt enkelt inte dela på data, även om de skulle kunna. Det är uppenbart att lagstiftning och direktiv behöver ses över. Det borde inte vara meningen att omsorg om personlig integritet ska medföra sämre sjukvård.
Lagar sätter stopp
Det finns så klart flera hinder för effektiv datadelning i sjukvården. Det gemensamma draget för att överkomma dem är att ta ett helhetsgrepp. Det inbegriper allt från att undersöka nuläget, till att välja dataplattformar som är tillräckligt flexibla för att hantera alla olika scenarier för datadelning.
